forts. Ergonomisk gitarrteknik, del 6.

 

Det är dags att kika närmare på olika typer av spänningar som kan uppstå under övning. All motorisk information från hjärnan måste först passera kroppen innan den utförs med fingrarna och på detta sätt når instrumentet. Enkelt uttryckt kommer spelet i förlängningen att påverkas av kroppens avslappningsgrad och dess läge i förhållande till instrumentet. Målet är att lämna kroppen utanför spelet genom en fysisk avslappning och på detta sätt ”bana väg” för tekniken på gitarren.

Det ska tilläggas att det i själva verket inte finns någon ”korrekt” sittställning som alla kan använda rakt av för att undvika bekymmer. Det viktiga är att var och en känner efter själv och experimenterar tills man hittar en sittställning som verkligen fungerar.

 

Inledning

 

Generellt kan man säga att musiker ofta har låga krav på bekvämligheten under övning. I takt med att vi förkovrar oss på instrumentet upplevs kroppens ”onaturliga” ställning i spelet som alltmer naturlig, trots att den ibland kan ses som rent vansinnig sett ur ett utpräglat fysiskt/ergonomiskt perspektiv. En orsak till att man behåller en ofördelaktig sittställning är ofta att man låter bekvämligheten underordnas spelet, vilket innebär att spelet med tiden kommer att kräva den ofördelaktiga sittställningen för att fungera. En vanligt förekommande prioritering är;  

1.  spelet

2.  sittställning

3.  mentalt lugn  

Som bekant är målet i ergonomisk gitarrteknik att titta närmare på människan som utgångspunkt i spelet, snarare än idealen. Många av de besvär som ibland uppstår kan undvikas genom en breddad förståelse och kunskap om spelets påverkan på kroppen.

Ett första steg i en förbättrad ergonomi är att utgå från teorin att det är inom ramen för den psykiska och fysiska relationen till instrumentet som tekniken utvecklas, vilket gör ett mentalt lugn och en behaglig sittställning till något mer centralt än i den traditionella gitarrtraditionen. Ordningsföljden blir därför snarare omvänd; 

1.  mentalt lugn (dynamisk självkritik mm)

2.  sittställning (avslappning mm)

3.  spelet (ändamålsenlig muskelaktivitet mm)

Egentligen handlar det inte om en regelrätt prioritering, utan är mer en fråga om samband i en orsakskedja. Ett mentalt lugn påverkar kroppens avslappning positivt, vilket har positiva effekter på spelet.

 

Vad är upphovet till dålig musikerergonomi?

 

Vanligt förekommande orsaker är ett oreflekterat härmande av olika mästares teknik och spelsätt, eller ett mycket ambitiöst fokuserande på målen utan tillräcklig hänsyn till medlen. En annan viktig orsak kan vara lärarens krav och förväntningar. Lärare som i sin undervisning har mycket hårdnackade uppfattningar om hur tekniken ska se ut och fungera och som inte är beredda att godkänna närliggande alternativ kan skapa en grogrund för elevens framtida bekymmer med ergonomi. Det är när idealen överordnas den fysiska hälsan och det sunda förnuftet som problemen uppstår och med tiden också blir en del av elevens egen relation till instrumentet.

 

Stress och spänningar

 

När man koncentrerar sig och är djupt engagerad i spelet är det vanligt att man omedvetet förbereder sig fysiskt genom att spänna musklerna, speciellt om musiken är krävande att spela. En musiker lägger ofta ned väldigt mycket fysiskt och psykiskt engagemang under instuderingen i sin strävan att kontinuerligt göra framsteg. Man kan säga att man upplever en positiv stress. Denna stress kan beskrivas som en slags ”iver” som kommer sig av att man är nyfiken på materialet och känner sig motiverad att öva vidare. Den avgörande skillnaden mellan negativ stress och positiv stress är att den positiva inte är skadlig ur ett psykologiskt perspektiv. Trots detta kan den positiva stressen ändå inverka menligt på kroppen, eftersom den precis som negativ stress gör att kroppen förbereder sig genom att även kontrahera muskler som inte alls står i förbindelse till den aktivitet man utför.

 

Den negativa stressen är i längden mycket skadlig och kan både skapa fysiska spänningar och tillfälligt begränsa förmågan att lära in, minnas och hantera information, om det inte finns tillräckligt med tid för återhämtning. Tidiga tecken på negativ stress är att man kan få svårt att koncentrera sig, koppla av på lediga stunder och att somna om natten – något som försvårar arbetet med att försöka hantera stressen och läget kan lätt förvärras. Mitt råd är att man absolut bör ta stressignaler på största allvar och sikta på att förändra sin situation. Negativ stress är ett tecken på att de sysslor denna stress är kopplade till kräver mer engagemang än man kan leva upp till.

 

Ett generellt råd för att motarbeta stress är att lägga upp övningstiden så att man kan arbeta in stycken och tekniska principer metodiskt och över längre tid. När kroppen är avspänd och sinnet befriat från stress och prestationsångest skapas ett större lugn som kommer att ha klart positiva effekter på lärandet. En annan viktig aspekt är att uppmärksamma sina faktiska framsteg och att tillåta sig att glädjas över dem – detta skapar automatiskt en mer positiv relation till både lärandet och övningssituationen. Att vara noggrann och ambitiös står alltså inte i konflikt med strävandet att skapa trivsel och att ha kul under övningen.

 

Ryggen

 

Den kanske mest omtalade skadan bland musiker är ryggproblem och många söker professionell hjälp. Upprinnelsen till dessa problem kan vara många, men en viktig och betydande faktor är det sätt man sitter på i övningssammanhang och om de muskler som inte används i spelet verkligen är avslappnade. Ytterligare en anledning kan vara att övningspassen helt enkelt är alldeles för långa.

Hur länge man kan öva utan att känna av detta i ryggen är givetvis individuellt beroende på ryggmuskulaturens kondition, men en bra regel är att aldrig öva mer än 40 minuter åt gången utan att göra ett uppehåll och sträcka på benen. På detta sätt ger man inte bara ryggen en stunds välbehövlig avslappning, utan man vilar också hjärnan så att koncentrationen kan återupptas till nästa övningspass. En annan metod är att emellanåt ta mikropauser på en till två minuter då man låter kroppen vila från spelställningen. Övar man lugnt och metodiskt kommer dessa pauser naturligt när behovet uppstår. För att undvika ryggproblem bör man också se till att både mag- och ryggmuskulatur får någorlunda motion, genom t ex promenader eller simning.

 

Stolen

 

När det gäller sittställningen i gitarrspelet bör stolen alltid vara i sådan höjd att benen kan böjas i 90° vinkel. Sitt på den främre kanten av stolens sits och då gärna på en kudde eller något annat mjukt, men benen ska ändå kunna böjas i 90°. Ryggen ska alltid hållas upprätt under övningen, men aldrig överdrivet sträckt eller spänd. Överkroppen bör inte lutas mot vänster, d v s mot gitarrens hals, förutom när detta tillfälligt kan underlätta svåra grepp i vänsterhanden. 

Sitthöjden påverkar inte bara möjligheterna för avslappningen, utan kan i viss mån också påverka tonbildningen. Höjden på fotpallen eller benstödet påverkar i första hand gitarrhalsens höjd intill vänsterhanden, medan höger ben påverkar gitarrhalsens vinkel i förhållande till denna höjd. När man sitter på en högre stol än vanligt känner man ofta behov av att höja fotpallen eller benstödet för att gitarren ska komma i ett bekant läge intill kroppen. Detta leder ofta till att gitarrens bakre del, som stöds mot höger ben, hamnar lägre ned och gitarren får en mer lodrät vinkel. När instrumentet och strängarna har en större vinkel kommer högerhandens fingrar knäppa strängen planare, vilket i viss utsträckning kommer att påverka tonbildningen. När sitthöjden är lägre än vanligt påverkas oftast inte tonen, eftersom man då tenderar att placera höger ben längre ut åt sidan när gitarren placeras. Däremot påverkas ryggen mycket negativt eftersom kroppen får en mer ”ihopvikt” ställning.

Också olika gitarrers bredd påverkar sittställning och tonbildning. Om man t ex byter till en gitarr som är smalare över ”axlarna” måste man ofta justera höjden på fotpallen eller benstödet för att händerna ska komma i samma läge intill strängarna. På samma sätt kommer ett byte till en bredare gitarr ofta innebära att en gitarrist som använder fotpall kan sänka dess höjd, vilket ibland kan leda till en något förbättrad ergonomi.

 

Fotpallen eller benstödet

 

När det gäller vänsterfotens placering på en fotpall kan det vara en bra idé att experimentera med fotpallens höjd för att hitta en position som inte kräver någon inblandning av musklerna. Om pallen är låg och gitarren får en något låg placering i knäet kan det faktiskt vara lättare att slappna av även i axlar och överarmar, eftersom axlarna då får en mer naturligt vilande position redan från början. Är foten däremot högt placerad kan detta ge övervikt åt knäet och få det att vilja ”tippa över” åt endera hållet, vilket oftast leder till att man omedvetet börjar ”hålla emot” med benet. Detta problem kan också uppstå vid användande av benstöd. Att finna en placering för fötterna som tillåter en fullständig avslappning i benen kan vara svårt, men det finns förstås ett knep att ta till: 

 

Börja med att sitta på stolen och håll fötterna och knäna tätt emot varandra. (fig. 1) Slappna sedan av och låt knäna glida isär (fig.2). Flytta därefter på fötterna så att de befinner sig rakt under knäna och pekar i linje med låren (fig.3). Här har man hittat ett avstånd mellan fötterna som gör att benen kan hållas avslappnade.

 

 

Om man spelar i denna position behöver överkroppen lutas framåt mot gitarren för att man ska kunna komma tillräckligt nära instrumentet. Detta gör att kroppen hamnar i ett hopvikt läge som gör det svårt att hålla ryggen upprätt någon längre tid utan att bli trött. För att uppnå en mer upprätt sittställning som samtidigt tillåter avslappning och balans behöver ytterligare korrigeringar göras:

 

Medan vänster fot hålls placerad rakt under vänster knä bör höger fot föras bakåt och placeras så att höger lår sluttar nedåt. Denna position gör att ryggen kan hållas upprätt utan att ryggmuskulaturen behöver påfrestas, samtidigt som instrumentet kommer tillräckligt nära kroppen. I den här sittställningen upplever man ofta att man sitter ”högre” och får en större rörelsefrihet, i kombination med en förbättrad kontroll över instrumentet. (fig. 4, 5 & 6)

Användande av olika typer av benstöd eller benkuddar har länge beskrivits som idealet om man vill undvika skador. Detta menar jag har föga grund i praktiken. Orsaken till problem med ergonomi har sällan uteslutande att göra med hur man sitter, utan kan oftast härledas till rent psykologiska faktorer som t ex stress, oro och prestationsångest som i sin tur ger upphov till fysiska spänningar. En annan viktig faktor kan vara att man övar för långa tider åt gången eller övar på stycken som kräver mer av gitarrteknik än man besitter. När musiken är alldeles för avancerad tenderar man att lägga ned mer kraft i spelet för att övervinna svårigheterna, vilket innebär en större belastning för både händerna och kroppen. Med tiden kan detta bli en vana som uppstår i allt man spelar och som kontinuerligt försämrar ergonomin.

När en gitarrist byter till benstöd innebär det att den statiska belastningen flyttas från de slitna musklerna till andra, ”friska” muskler. På detta sätt kommer man runt problemet, men löser kanske inte de bakomliggande psykologiska orsakerna, vilket kan betyda att de som av ergonomiska skäl gått över till benstöd ändå riskerar att få fortsatta problem med tiden. Benstöd är ett alldeles utmärkt alternativ till fotpallen, oavsett om man upplever problem med fotpallen eller inte, men det är en överdrift att påstå att den löser alla ergonomiska problem för alla som använder den. För en del gitarrister har benstödet snarare varit själva upphovet till besvär med spänningar, främst i axlar och nacke. Som sagt, det enda vettiga är att känna efter själv och att experimentera sig fram.

 

Ett benstöd kan däremot ge en annan påtaglig fördel för spelet som inte alls har med ergonomi att göra. När gitarren placeras i spelposition med hjälp av ett benstöd har den inte längre lika mycket kontakt med gitarristens kropp, vilket till viss del har positiva effekter på gitarrens övertonsregister och tonstyrka.

Gitarristen och pedagogen Dionisio Aguado (1784-1849) utvecklade ett gitarrstativ som han kallade tripodium som var avsett att placera gitarren en liten bit framför gitarristen. Detta innebar att händerna kunde arbeta fritt och att instrumentet gavs möjlighet att klinga som mest, som ett resultat av att gitarrkroppen inte dämpades genom direktkontakt med gitarristens kropp. Denna uppfinning, som lär ha fungerat mycket bra och som Fernando Sor uppskattade, slog aldrig igenom utan gick i graven med Aguado själv. Dagens benstöd har många av tripodiets fördelar ifråga om klang, trots att instrumentet inte har riktigt samma avstånd till gitarristen och förmodligen inte lämnas lika ”fritt vibrerande”.

 

Nacken och axlarna

 

Axlarna bör inte spännas bakåt eller framåt, utan bör vara helt avslappnade och hänga tungt ned från nacken. När rygg och nacke hålls upprätta är det lättare att känna om axlarna hänger ned ordentligt, något som är en förutsättning för att även överarmarna ska kunna hållas avslappnade. Man bör också se till att nacken inte kröks för mycket när man ser på vänsterhanden eller läser noter från ett notställ. Notstället bör under övningen vara inställt i sådan höjd att noterna befinner sig i ungefärlig höjd med bröstet.

 

Överarm och underarm

 

Rörelser eller spänningar i överarmarna inbegriper muskulatur i axlar, skulderblad och bröstmuskulatur och speciellt ofta är statisk belastning i just överarmarna boven i dramat vid spänningar och smärtor i dessa regioner. Man bör därför vara extra noga med avslappningen i överarmarna. Avslappningen i vänsterarmen resulterar i att överarmens insida automatiskt kommer att komma närmare kroppen, vilket är bra och gör det lättare att också behålla avslappningen. Vänster underarm ska sedan utifrån överarmens avslappning endast vinklas upp mot strängarna genom böjning i armbågen. Undvik att föra överarmen framåt i denna vinkling, låt istället armbågen peka rakt nedåt.
När vänsterhanden spelar på de första banden på gitarren kan det vara svårt att undvika viss inblandning av överarmen, helt enkelt för att räckvidden i underarmen inte räcker till. I sådana passager bör man hålla överarmen så tätt intill kroppen som möjligt.

Även höger överarm och axel bör hänga tungt avslappnade. Underarmen ska vila på kanten av gitarrens sarg, utan extra tryck, och sedan vinklas upp så att högerhanden kan inta sin placering vid ljudhålet.

 

Gitarrens placering

 

Instrumentets läge i knäet är mycket viktigt för att man ska kunna uppnå en så effektiv avslappning som möjligt, men kommer också att påverka hanteringen av instrumentet. En generell regel är att man bör undvika att placera gitarren på ett sådant sätt att halsen får en för stor vinkel framåt eller bakåt, utan istället se till att gitarren blir placerad så att dess ljudhål riktas rakt ut i vinkel med magen. För att uppnå detta måste fotpallen placeras så att det ben som gitarren vilar på inte blir placerat för långt ut från kroppen. Detsamma gäller när man använder benstöd.

 

Instrumentkontakten

 

Precision, koordination och noga avpassad styrka i fingrarnas rörelser kan sägas vara de grundpelare som hela gitarrspelet vilar på, ur ett tekniskt perspektiv. Precision innebär att varje finger kan utföra rörelser exakt enligt de krav som t ex musiken eller etyden ställer, medan koordination handlar om att varje enskilt finger utför sina specifika rörelser oberoende av de andra. En avpassad styrka, som endast utnyttjar den kraft som behövs för ändamålet är mycket viktig för den tekniska utvecklingen, men är samtidigt en grundförutsättning för att precisionen och koordinationen ska fungera och kunna vidareutvecklas. I sin tur är fingrarnas styrkeavpassning starkt beroende av och kopplade till den fysiska avslappningen och graden av koncentration. På detta sätt spelar gitarristens rent fysiska kontakt med instrumentet en betydande roll för kroppens ergonomi under spelet.

Precis på samma sätt som man bör utelämna den fysiska kroppens inblandning i spelet och istället fokusera på att genom en effektiv teknik finjustera händernas rörelser, bör också gitarrkroppen lämnas utanför spelet. Kontakten med instrumentet bör alltså utgöras av ett samspel mellan fingrarnas manövrering av gitarrens strängar och det svar strängarna ger på denna manövrering. För att uppnå detta bör man lägga mycket av sin uppmärksamhet på denna kontakt och noggrant lyssna på det resultat som fingrarnas manövrering ger.

 

Det handlar alltså inte om att ”tämja gitarren” utan snarare om ett slags givande och tagande mellan gitarrist och instrument. Det är först när denna kontakt uppstår och tas tillvara i samband med en fysisk avslappning som större möjligheter ges att ytterligare fördjupa sitt spel och förhållande till gitarren.

 

Text: Joakim Zelmerlööw

Illustrationer: Katarina Boye

 

(Publicerad i tidningen "Gitarr&Luta", årgång 38 nr. 2, 2005)